Det finns två saker jag offrar livet för. Två saker jag skulle döda för. Två saker jag gör allt för. Två saker jag älskar. Det är min familj och mina hästar.
Det är det ända jag känner betyder någonting. Någonting ända inne i hjärtat, ända inne i skälen.
Jag är så jävla rädd att förlora det. Att stå där ensam kvar, utan dom två sakerna är jag ensam, det spelar ingen roll om jag har hundra eller tusen personer runt om mej. Så länge det inte är min familj eller mina hästar, är jag ensam.
Ångesten kryper på allt mer. Rädslan kommer. Paniken.
Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit idag. Jag känner paniken. Jag är så jävla rädd att lämna det som betyder någonting för en sak jag är så jävla rädd att misslyckas med. För en sak jag kommer misslyckas med om jag inte har dom som betyder omkring mej. Dom är det ända som kan ge mej någon form av ärligt självförtroende.För det finns det inte mycket kvar av.
När jag är på en tävling, ber jag till Gud om två saker. Den första är att det ska gå bra för Hugo. Den andra är när jag kollar på prisutdelningar. Att jag någon gång kan få uppleva den fantastiska känslan av ett ärevarv igen. Kan ni tänka er det att jag måste ganska ofta hålla tillbaks tårarna när jag ser ett, töntigt va?
Bara för ett ärevarv. Det är fan inte klokt.
Det känns som om mitt bästa inte räcker till. Hur jag än kämpar, hur jag än försöker. Man blir så jävla glad över MINSTA LILLA framgång och sen tillbaks till ruta noll igen.
Det är tur jag har en bror att vara stolt över, känner inte mycket stolthet i mej själv.
JAG ÄLSKAR DEJ OCH ÄR FÖRBANNAT JÄVLA STOLT ÖVER DEJ OCH DINA FRAMGÅNGAR.
Jag vill så gärna lyckas men är så förbannat rädd.
Jag älskar er mamma, pappa, bror, Märta och Lillen.
Jag försöker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar